Och så gick vi där med våra tungor...
Så sa Kim och jag frågade om det var sant och då sa han att det var det.
Sedan dess har jag svävat omrking med meningen i huvudet och vart lycklig för att den dagen ska komma och jag vet när. Sommaren står för dörren. Sommaren 2004 kommer jag aldrig i hela mitt liv att komma över. Det hände så sjukt jävla mycket den sommaren, hela livet tog en vänding. På vägen från Squashen till Uppåt gick vi med utsträckta tungor och kände på sommaren . Lelle sa att det är något fantastiskt som ligger i den här sommaren. Känner ni inte det? Och så gick vi där med våra tungor.
Idag: studentbal på Valand. Nu ska jag åka till min lillasyster på låtsas och säga hur vacker hon är. Alla är vi fortfarande hjältar!
Uppåt Framåt
-Ja.. hehe.. nä.. inte ja elle..
-Då är du speciell...
När man är 19 och vill komma in för att man måste vara 23. Då tar man med sig den underbara, minsta och snyggaste vännen man har och så köar man och så låter man henne sköta snacket. Rätt som det var så satt vi där med varsina Cosmo och låtsades att vi var 23 som såg väldigt unga ut för sin ålder. Men idag som dagen efter har jag bestämt mig för några vita veckor framöver. Som hyfsat blyg och kort är vi ganska bra polare, alkoholen och jag när det väl gäller. Men det är just bakissuget jag inte pallar med. Det känns ju för tusan som att man har svultit i tre veckor när man vaknar på söndagsmorgonen och måste handla för att man inte har de rätta bakisvarorna hemma i kylen. Och jag gör alltid som jag känner, it don't work anymore. Här med jobbar vi i förebyggande syfte.
Squash var kul och svettsamt. Tack gud för dagen och mat i magen, ändå..
Have a ball play Squash
Jag har varit ute i skogen och på vägen! Life in Hemsjö goes on. Igår vad jag i en liten lägenhet på hisingen och kollade Fight Club. Yeah! Fattar dock inte varför alla blir så kära i Brad efteråt. I just don't get it! Men det var skoj! Och idag ska jag spela squash and i'm gonna do it like a man. Med shorts och pannband.
Vi startade ju ett band. I was a member! Menh. Nu har vi förlorat en viktig bandmedlem. Han hade missat min kompis pojkvän och kände helt enkelt att det inte riktigt vad någonting för honom när han fick reda på deras genomgående HighFlyFörhållande. Ska man skratta eller gråta?? Ja herre gud.
En annan starfucker kom förbi mig på myspace :) Dan the man. Jag och Malin ska till artisten på måndag och kolla in hans fingrar. Ska bli kul att se honom igen. Klockan närmar sig att det börjar bli dags att välja outfit. Igår provade jag otroligt schyssta jeans i stan. Men jag köpte dom inte och nu ångrar jag mig. tusan. Får tar något annat ur högen.
Alla är vi hjältar! Trevlig lördagkväll till oss!
Idag...
Nu finns bara tystnaden kvar - Ronnie Sandahl
Vi står vid en centralstation i Göteborg. Det är sommarens andra dag men ingenting mer finns att säga.
Jag står med ryggen mot honom, försöker hålla gråten inom mig. Jag andas med öppen mun, luften är hög och klar men kall. Pressar mitt huvud hårt mot pendeltågets iskalla glas. Sedan vänder jag mig om.
Jag hinner tänka att mina ben skakar. Han iakttar mig under tystnad, blicken är medlidsam men saknar närvaro. Jag kan ändra mig, vet jag och nu försöker jag inte ens hålla det inom mig längre. Känslorna väller ur mig, jag kastar dem mot honom, och han parerar, han ser rakt igenom mig.
Nej, säger han.
I det ögonblicket, några knäpptysta sekunder som påminner om en evighet, finns ingenting försonande, ingenting förmildrande, det är bara ett fritt fall, asfalt som försvinner.
Det finns ett avstånd mellan oss. Jag ser det nu. Det har alltid funnits där. Men det har varit vårt, vi har smyckat avståndet med kärlek, ljugit oss nära.
Nu är det svart och ihåligt. Allt är borta. Bara tystnaden kvar. Och han som lämnar, han blir fri.
Jag blir ensam. Så mycket förstår jag utan att förstå honom.
Jag kommer att ångra alla hårda ord. Jag kommer att rodna när jag upptäcker hur illa dramatiken klär mig. I efterhand. Men här och nu saknar det betydelse. Idag finns inga förmildrande omständigheter.
Det finns heller ingen stolthet kvar, förnedringen är redan så desperat och uppenbar, men jag måste ändå vara den som går härifrån.
Några snabba steg bort. Stannar. Det känns som att han tittar på mig.
Jag blundar hårt och inbillar mig att om jag bara vänder mig om, då ska han stå där med två andra ögon, han ska torka mina tårar med sin vänstra jackärm och han ska säga att vi kan gå hem nu, kanske röka en cigarett, prata en stund.
Jag vänder mig om men han är inte där. Jag kisar för att se. Ett blått tåg har rullat fram. Det dröjer ytterligare någon sekund innan jag förstår att han redan har klivit på. Mörkret har just lagt sig över sommarens andra dag. Dörrarna stängs.
Jag står vid en centralstation i Göteborg och ser honom försvinna, jag ser honom bli fri.
Vi står vid en centralstation i Göteborg. Det är sommarens andra dag men ingenting mer finns att säga.
Jag står med ryggen mot honom, försöker hålla gråten inom mig. Jag andas med öppen mun, luften är hög och klar men kall. Pressar mitt huvud hårt mot pendeltågets iskalla glas. Sedan vänder jag mig om.
Jag hinner tänka att mina ben skakar. Han iakttar mig under tystnad, blicken är medlidsam men saknar närvaro. Jag kan ändra mig, vet jag och nu försöker jag inte ens hålla det inom mig längre. Känslorna väller ur mig, jag kastar dem mot honom, och han parerar, han ser rakt igenom mig.
Nej, säger han.
I det ögonblicket, några knäpptysta sekunder som påminner om en evighet, finns ingenting försonande, ingenting förmildrande, det är bara ett fritt fall, asfalt som försvinner.
Det finns ett avstånd mellan oss. Jag ser det nu. Det har alltid funnits där. Men det har varit vårt, vi har smyckat avståndet med kärlek, ljugit oss nära.
Nu är det svart och ihåligt. Allt är borta. Bara tystnaden kvar. Och han som lämnar, han blir fri.
Jag blir ensam. Så mycket förstår jag utan att förstå honom.
Jag kommer att ångra alla hårda ord. Jag kommer att rodna när jag upptäcker hur illa dramatiken klär mig. I efterhand. Men här och nu saknar det betydelse. Idag finns inga förmildrande omständigheter.
Det finns heller ingen stolthet kvar, förnedringen är redan så desperat och uppenbar, men jag måste ändå vara den som går härifrån.
Några snabba steg bort. Stannar. Det känns som att han tittar på mig.
Jag blundar hårt och inbillar mig att om jag bara vänder mig om, då ska han stå där med två andra ögon, han ska torka mina tårar med sin vänstra jackärm och han ska säga att vi kan gå hem nu, kanske röka en cigarett, prata en stund.
Jag vänder mig om men han är inte där. Jag kisar för att se. Ett blått tåg har rullat fram. Det dröjer ytterligare någon sekund innan jag förstår att han redan har klivit på. Mörkret har just lagt sig över sommarens andra dag. Dörrarna stängs.
Jag står vid en centralstation i Göteborg och ser honom försvinna, jag ser honom bli fri.
Vi som aldrig sa Hora
Vi som aldrig sa Hora.
Vi är också de som aldrig blir deras"
Det är söndag efter lördag och alla drömmar är redan drömda. Igår hejade vi på The Ark i finland och hoppades att alla mådde bra. Jag hade lite ont i halsen igår, lite idag med faktiskt. Jag tror det är leggingsen/ballerinaskorna. Kan även ha med rökning att göra. Vi hade bestämt oss redan innan vi drog in till stan i fredags för att vi inte skulle orka så länge och det gjorde vi inte heller. Det sämsta med att ha körkort är att man får klara sig själv, jämt. Men igår kväll tänkte jag inte klara mig själv. Igår kväll berodde jag på alla andra, så även idag.
And I'm young & I'm strong
But I feel old & tired
Overfired
And I've been poked & stoked
It's all smoke, there's no more fire
Only desire
For you, whoever you are
I say my time here has been some sort of joke
That I've been messing around
For when I really come around
I'm cracking up
And you have no idea
No idea how it feels to be on your own
In your own home
with the fucking phone
And the mother of gloom
In your bedroom
Standing over your head
With her hand in your head
I will not pretend
I will not put on a smile
I will not say I'm all right for you
When all I wanted was to be good
To do everything in truth
Oh I wish I wish I wish I was born a man
So I could learn how to stand up for myself
Like those guys with guitars
I've been watching in bars
Who've been stamping their feet to a different beat
You bloody motherfucking asshole
http://www.myspace.com/marthawainwright
Dagens Eko 11maj
Idag upprepar hon de viktigaste orden högt för sig själv. Om och om igen:
och när du rest dig vänd dig inte om, det finns ingen väg tillbaka varifrån du kom.
sen tar hon upp mobilen skriver ett sms läser igen och igen och sparar och väntar . skickar.
Ingen kommer någonsin förstå hur det gick till när hon över fem minuter plötsligt blev för tjock för att gå på fest.
Men det ska hon.
Förresten Grattis Moa du fyller ju 20 idag. Grymme!
Upphittade anteckningar
Har du sovit under vattnet någon gång? Jag tror det är så det känns. Och det här med nuet liksom, det är ju lika mycket nu som efteråt.
Jag sitter 3000 meter över jorden och tittar ner på ulliga moln och ett lapptäcke åkermark. Husen där nere är mindre än dom i monopol. Ibland fastnar blicken på Exitskylten. Tänk om jag bara slet upp dörren och gick ut, så jävla möjligt.
Vi flyger över en brun sjö. Flygvärdinnan pratar: "Leave your seat and table in an upright position and leave all your cabbinbagage under the seat in front of you or in the head compartment above you".
Min väska ligger inte under sätet framför utan mer i mitten liksom. Jag blir typ lite pirrig när flygvärdinnan går förbi och kollar så att alla gjort rätt. Jag tänkte att nu gjorde jag inte som dom sa igen.
Vad lurigt.
Med Himlen Som Tak
Hjalmar Brantingsplatsen 2 dagar i rad. Ingen snus.
Det var en helgofredagskväll med mysiga människor. Jag tog massa kort, jag tar egentligen inte kort men jag tycker det är så kul att kolla på dom efteråt. Jag minns att jag satt på en bänk och lyssnade till Calle som strukturerade upp min förbannade framtid. Det var ganska underbart. Idag har jag kollat både jobb och resor, kurser och möjligheter överallt. I need a kick in the ass. Annars tar jag mig inte så långt. Det är skumt det där med att ha slutat skolan och att inte ha någonting att göra. Det är svårt att vara meningsfull i hela stora världen. Det är som lättare att känna sig viktig som en del i någonting mindre viktigt än hela stora världen. Och det är det där lilla som jag letar efter nu. Som jag väntar på ska ramla ner från himlen och landa framför mina fötter.
Lördagen firade jag på samma ställe som fredagen. Jag har nästan flyttat in. Lele sa att jag fick komma och vi tittade på 100höjdareklipp drack te och vin blandat.
Jag är bara 20år. Glaset är halvfullt, trädet är inte kalt osv. Jag är bara 20 år, bara den tanken är upplyftande. Jag skriver en lista på saker jag har:
En randig katt som heter Siri
En lipbutterburk från body shop med passionsfruktsmak
En ring med sötvattenspärla från Bangladesh
En kompis som har en egen flygel som jag får spela på
En dröm om att kunna prata franska och att bli kompis med en som jobbar på Nef
Baby Alice Made my Day
Halsbloss
Man kan till och med ångra saker som man gjorde bäst i att göra. Som det där med framtiden. När jag intalade mig en jävla framtid. drömmar om
framtidframtidframtid
framtidframtidframtid
framtidframtidframtid
framtidframtidframtid
framtidframtidframtid
har man en framtid måste man leva, för att komma dit och min framtid är perfekt så jag måste leva utav bara helvete
min framtid hindrar mig från att göra vad jag nog egentligen vill
om jag inte tänker på min förbannade framtid.
"Vi som lever
Är bara de döda på semester
Nån sorts sommargäster"
"Så Ta ett bloss för moster Lillie
Lucky Strike och ett stort glas rött
Ett halsbloss för moster Lillie
för lyckliga Lillie har dött"
Ja, imorgon.
Jag vill så gärna att det ska bli något som liknar perfektism
Kaffe, Te, Lucky Strike för att det låter mer spännande,
Musik blandat med ord och alla små Solar.
kärleksliv 2
En liten tjej vandrar omkring på jorden. Hon har rödblont hår som lockar sig om det är fuktigt, blåa ögon och en liten leverfläck nedanför höger öga som folk ibland förväxlar med mascara och försöker torka bort. Hon tror att hon har varit kär två gånger i sitt liv.
Jag sa: jag är så kär i Dig. Du sa: jag är väl någonstans kär i Dig med, men det kommer inte bli vi igen för jag orkar inte.
Tänk om jag inte hade sagt Hej Då? Hade vi stått där vi stod och trampat vatten? Man önskar alltid sin kära det bästa. Om man inte tänkt tanken borde man kanske tänka, tänk om jag inte är så som vore bäst för min kära. Och jag tänkte det. Och nu tänkte jag att du lite kan tacka mig för ditt underbara liv idag älskling. För att jag inte finns där och håller kvar dig hårt i min famn när du måste göra någonting viktigt eller träffa någon viktig. För att jag såg att du inte var samma som innan för att det fattades någonting i dina ögon som jag inte kunde få fram.
Jag sa jag tror att jag måste få träffa dig för jag måste säga någonting jätteviktigt.
Du sa typ fika i juni kanske?!
Och sen sa vi hej då och inget mer
Tystnaden säger mest. Därför älskade jag Långeby för där betydde bara tystnaden att här finns inget telenät.
